Även om jag inte skriver så ofta, även om jag inte pratar med så många så håller min hjärna låda. Jag tror jag hyperassocierar hela tiden samtidigt som jag har en bristande förmåga att sortera informationen.  Väldigt lite stimuli eller till och med bara ett stimulus triggar igång mina tankar.

Med tanke på hur jag har fungerat i mina yngre år, de år då man kunde drälla runt utan att ta så mycket ansvar för mer än sig själv. Då brukade jag fika. Jag fikade i flera timmar varje dag. När jag bodde i Mora så fikade vi tills fiken stängde. Sen brukade jag och mina andra nattaktiva vänner antingen hälsa på någon som jobbade natt på något hotell eller så hängde vi hemma hos någon i ett kök. Ständigt pratade vi.

Jag tror, och jag tror det är en kvalificerad tro, att min hjärna genom att verbalisera och uttrycka saker för andra också gör det konkret för mig själv. Genom samtalet/dialogen kan jag få ordning på mina tankar och gå vidare till nästa hyperassociation, som kan vara nästa steg i samma tankekedja eller något helt nytt.

Jag har alltid setts som ganska duktig på att uttrycka mig, att sätta ord på saker. Men skolan har aldrig fungerat vidare bra, med undantag för den KY-utbildning jag gick i ämnet manusförfattande. Det som särskiljde den utbildningen från andra var den ständiga dialogen som fördes ihop med undervisningen. Det enda som gick mindre bra på den utbildningen var de skriftliga proven där jag lyckades få ett G på allt men i stort sett aldrig ett VG. Detta tror jag beror på min bristande förmåga att sortera informationen, som då kommer från ett statiskt medium. En bok till exempel. Det är en massa input, som hyperassocieras och som jag inte klarar av att ta ut det viktiga i. Men vad som är intressant är att när jag sen skriver ett prov. De frågor jag har fel på, när jag rättar dem så fastnar kunskapen som berget.

Jag gick en kvarts termin på kognitionsvetenskap, på distans. Ett fantastiskt intressant ämne. Men jag är inte kompatibel med den typen av inlärning och jag klarade ett tag på pur vilja men efter ett tag kollapsade det och jag kom hopplöst långt efter och därmed tröttnade jag. Just denna gången konvergerade flera händelser till mental härdsmälta. Och jag har fortfarande inte hämtat mig från det.

Jag tror min hjärna kan bli sjuk. Att den träder över den linje mellan normal och galen. Det hela blir lite lätt absurt då det sägs att det är först när man är omedveten att man är galen som man faktiskt är galen. Men tänk om jag är galen redan och tror jag är normal som närmar mig galen.

På det hela taget så mår jag dåligt att inte ständigt prata med andra människor. Det är en balans mellan att konkretisera mitt inre kaos samtidigt som jag stimuleras av andras input i form av kunskap, nya tankar och idéer som jag kan hyperassociera vidare runt inför nästa samtal. Hur fan jag ska kunna tjäna pengar på att vara som jag är vet jag inte. Jag vet att jag är dock mer excentrisk än koncentrisk. Men hindras utvecklas av min svårighet att hålla intresset uppe såväl som att just sortera informationen.

Jag har en bokidé. Jag har skrivit ett par kapitel, och jag har fått till mig att det inte var kattskit. Men den idén har växt utom kontroll. Jag kan inte sortera allt. Trots digitala verktyg av alla de slag för att visualisera och konkretisera så klarar jag det inte. Avsaknaden av ständiga långa bollplankssamtal med någon annan hindrar mig att få det konkret.

Är det då en bra idé? På galenskapens rand och med risk för att hamna i normalitetens motsats yttersta omloppsbana, att börja öva på att tala med sig själv? Högt. För att kanske lura hjärnan att organisera informationen genom munnen. Men hur gör jag sen? Spelar in det på ljudfiler? Problemet då är att jag fastnar i hur jag ska organisera dessa filer och så börjar ett veritabelt kaos av information igen. Ska jag då tala högt och konkretisera organisationen av ljudfiler med hjälp av nya ljudfiler, eller postitlappar? Och vad ska det stå på lapparna? Bara där drar associationerna iväg och skapar nya problem. Och där står ju tvättmaskinen, just fan måste ta reda på tvätten i torktumlaren. Tandborsten, fan jag har inte borstat tänderna. Och diskmaskinen behöver plockas ur.

Nu till något helt annat.

Vilayanur Ramachandran har lite lattjo forskning för sig. Bl.a. har han listat ut att man med hjälp av speglar kan lura en hjärna som har fantomsmärta i en amputerad arm. Hjärnan har lärt sig känna smärta som den har neurologiskt rotat sen tidigare, men genom att ge den konfliktfylld visuell information som ifrågasätter hjärnans syn på hur saker och ting ligger till kan man få hjärnan att helt enkelt släppa taget om det den tror som då gör att den behåller ett tidigare smärttillstånd. Hjärnan har alltså en inlärd föreställning om något. Tydligen har även strokepatienter lite för sin hjärna inlärda nedsättningar. Det är som om jantelagen är neurologiskt rotad i synen på oss själva. Positivt tänkande i all ära, men den tanken sitter i fel del av hjärnan för att faktiskt lura den på grundläggande nivå.

Men en tanke som slog mig gäller personer med CP-skador. Spastisk diplegi t.ex. Hjärnan har alltså i omoget tillstånd fått en skada och därmed påverkat hjärnans utveckling. Men skulle man kunna enligt principen med folk som har fantomlemmar, lura hjärnan att den sidan som är mindre påverkad av spasticitet är så som den andra sidan är? Kan man alltså visuellt lura hjärnan att normaltillståndet som råder, det enda tillstånd som den känner är fel? Jag har ingen aning, men jag mailade Ramachandran. Detta var typsikt en sådan tanke som jag måste ha ett begripligt svar på från någon som vet, samt få ur det ur systemet. Måtte han bara svara, för saker som hänger i luften gör kaos i hjärnan enligt allt jag beskrivit ovan.